Usa

Nu sitter man här, efter dessa tre otroligt roliga högskoleår och en oförglömlig vår i USA.. hemma i något som känns ovanligt, Kurravaara.. Har lämnat mitt uppväxtboende på fältvägen med egentligen inga märkbara känslor i bagaget.. känns ju konstigt det med tanke på allt som det huset har stått för och som man upplevt i det.. kanske är det en känslokrasch i mig själv som gör att jag är så oberörd eller så är jag så desperat efter en förändring.. en förändring som jag inte ens vet själv hur den ser ut.. och som jag skrev i krönikan, här i Kurravaara har jag hela livet framför mig.. skillnaden mellan att bo 1,5 mil utanför staden är väl den underbara tystet som finns runtomkring och det magiska lugnet som infinner sig inombords.. jag tror på riktigt att jag behöver det..

.

::

.

men samtidigt så är det ofattbart jobbigt att leva i ovisshet.. i tre år har jag åtminstone vetat att till hösten går jag och mina väskor söderut igen för ett år fyllt av studier, gemenskap och skratt.. nu vet jag inte alls var jag ska ta vägen eller hur livet ser ut om ett halvår.. det är skrämmande men samtidigt befriande.. ni vet de där gångerna när det kommer en möjlighet som man måste liksom tacka nej till för att ens livssituation inte kan handskas med det för tillfället.. så har det varit för mig i tre år.. jag har fått anpassa mig till att jag studerat och ska göra det i de tre åren.. men nu har jag alla möjligheter i världen att göra och gå var jag vill.. och då känns det helt plötsligt inte lika viktigt eller beroendeframkallande.. när man kan så är det inte lika lockande.. det minns jag även från gymnasiet då alla ville efter studenten bara flytta söderut och bort från Kiruna. Men när väl den dagen kom och den möjligheten och chansen fanns precis vid ens fötter.. då var längtan och behovet inte alls lika stort.. Jag vet inte om det är för att man är rädd för det nya som öppnar sig eller om man bara vill ha det man inte kan få för stunden.. Eller så är man bara mänsklig och önskar något utöver det man inte kan få just då.. och det är väl egentligen där drivkraften finns.. det som får oss att kämpa oss igenom det som är utstakat och sedan inse att vi längtat i onödan.. tids nog..

.

::

.

så här i Kurravaara har jag hela livet framför mig.. och i resten av världen också.. det finns inga gränser.. det finns inte en plats som äger rättigheten till vad jag ska göra.. om jag ska bo där.. ingen annan heller.. det är bara jag, jag som utstakar min egen väg.. och det är skrämmande.. nu är jag vuxen, det känns så.. med så mycket erfarenheter rikare och jag är inte ens 25.. så mycket jag rest och gjort för mig.. för det finns inga ord.. man ska nog bara ge så mycket åt sig själv som möjligt och på så sätt ger man åt alla andra också..

men såhär är livet och nu är jag på den punkten då jag sätter en PUNKT

sätter en punkt för det här kapitlet i mitt liv

.

::

.

ja jag sitter här i Kurravaara, flyttat från mitt barndomshem och inväntar en ny era i mitt liv.. studierna är över för den här gången.. jag är redo för nästa steg.. och det steget innefattar inte att fortsätta skriva här.. det är bara något jag alltid känt.. blogga är liksom inget fel, det har varit fantastiskt roligt att dela med mig av allt det roliga som har hänt under dessa år.. men nu räcker det.. nu går jag in i ett nytt kapitel.. där jag någonstans vill ha ett privatliv.. bort från allt sådant här med bloggande.. ja lite privat.. känns ju som ett konstigt beslut det med.. men valet är mitt.. så slutligen då

.:.

Tack för att ni följt mig och mina galna upptåg.. Det har för mig varit ett sant nöje

och som kungen sa: nu vänder vi blad (jag vänder av helt andra orsaker än han då) men ändå

.:.

..

Det här är alltså en underblogg till min befintliga. Det är i denna och enbart denna jag kommer skriva i under min vistelse i staterna. Om fem dagar flyger jag till Stockholm och kramar om Evelina och Louise som också vinkat hejdå till familj och vänner. Nattvak på Arlanda och 06.30 på måndag morgon lyfter planet via Berlin till New York. Jag har fortfarande inte fattat att jag ska vara i USA i cirka fem månader, 142 dagar. Och jag har ännu inte ens börjat packa. Det här är livets resa. Och jag är så glad att jag får åka. Så jag får se till att "enjoy this moment, for this moment is my life".. :)