Usa

Efter lång resväg är vi äntligen i Sverige, hemma! Kan inte med ord beskriva hur skönt det är! På Arlanda terminal 5 stod Evelinas mamma och pappa och Kim samt mina tre underbara älskade vänner Sara, Tobias och Andreas.. tack för att ni mötte mig era underbaringar.. Lite kaffe och massa mys innan jag tog tåget till centralen! Unnade mig efterlängtad sushi i min ensamhet och väntar på tåget till Göteborg! För övrigt är det fantastiskt skönt att äntligen kunna ringa alla och slippa leta wifi.. Och nu påbörjas nedräkning till jag lägger ner bloggandet.. Det sker snart.. Men det får komma som en överraskning.. Men tills dess ska jag hålla er uppdaterade :) nu ska jag leva loppan med mina kära söderut i 1,5 vecka innan Kiruna väntar! JAG ÄR HEMMA!

Vi är unga

Så låt oss sätta världen i brand

Vi kan skina klarare, ljusare och starkare än solen

Under hela livet bygger man broar. Längs vägen möter man människor, hamnar i magiska situationer och är med om upplevelser som ökar sin egen självkänsla och förmågan att förstå lite mer av livets små detaljer. Varje resa, varje människa, varje ögonblick och känsla kommer någonstans ifrån. Man snappar upp det längs vägen, obemärkt. Tack vare vidgade vyer. Och vilken fantastisk känsla. Vilken makalös erfarenhet. Emotionen som inträffar beror nog dels på kulturkrockar men också på ens egen förmåga att ge och ta. Kultur, delaktighet, lärande och det som får dina icke existerande smilgropar att skymta i kinderna. 30 april visar dagens datum när jag knappar på tangentbordet, det betyder en månad tills jag landar på svensk mark. Det låter ljuvligt när jag viskar svensk sommar tyst för mig själv. Ibland smyger den där känslan av att det ska bli så härligt att komma hem och på riktigt tänka tillbaka och uppskatta vad man lärt sig under den här våren. Också uppskatta Sverige och det som finns i Sverige. Men när jag tänker så och verkligen låter mina ögon falla på detaljer i trädens kronor här i Platteville, i människorna som går på sidogatan på väg någonstans där hemma är ett välbekant ord för dem. Då inser jag att jag inte borde längta hem. En dag väl hemma kommer jag längta tillbaka hit. De här återstående dagarna kommer aldrig tillbaka, som jag nämnde sist, tid är det enda vi inte får mer av. Min lilla stuga i Kurravaara kommer alltid finnas kvar. Så därför ska jag njuta, uppskatta, känna in varje ögonblick här och inte längtat hem. Det kommer innebära frihet. För där hemma i Kurravaara, där har jag hela livet framför mig.

Att resa och uppleva det jag får vara med om, det får mig att uppskatta vad jag har hemma och samtidigt växa som person och bidra till min egen livsförändrande syn. Och det är värt allt i världen att bryta sig loss från Sveriges gränser, för sin egen skull, för att sedan återvända och inse att den vackraste skatten av dem alla, fanns precis där man lämnade den. Hemma. Under vårens äventyr har jag alldeles för många gånger, enligt mina älskade vänner, uttalat två uttryck kolossalt ofta. ”Man måste bara älska Amerika” och ”Lever drömmen”, i stunder där de två passat in. När något helt ofattbart händer på gatan så passar det första uttrycket fantastiskt väl in och när jag bara gått in i mig själv och känt efter. Känt in ett ögonblick och brustit ut i ett stort vitt leende, så passar det andra uttrycket in oerhört bra. I efterhand så beskriver de exakt hela den här våren och min uppfattning av den. Den 8 juni tar jag min kandidatexamen. Då är jag utbildad kommunikatör/informatör. Det här är min sista termin av mina tre år på högskolan i Jönköping. Jag tar både en svensk examen och jag har tagit en svenskinspirerad Amerikansk examen här. I alla fall när det gäller färgerna på examensdräkten. Jag spricker av stolthet. Jag gjorde det. Det här är må vara slutet på en fantastisk resa. Men varje slut har sin egen början. Jag är redo. Jag är redo för livet att ge mig vingar som omsluts av upplevelser, erfarenheter, människoleenden, kultur, och mina egna andetag.

Och något jag lärt mig av den här resan är att det vackraste i livet kan man inte ta på, utan det finns och stannar i ens hjärta.

En roadtrip från Vegas - Red Rock - Hoover Dam - Hollywood skylten - och nu på hotellet i Los Angeles.. Äntligen.. Var en lång resa.. Nu njuter vi i en vecka, för exakt om en vecka sitter jag och Evelina på planet till Sverige.. Tiden går fort.. Jag är redo att åka hem.. Ska först bara ha lite roligt i L.A och se den underbara staden.. Och i Vegas gjorde jag något äventyrligt! Jag berättar mer senare :)

Saknar min familj så obeskrivligt mycket! Finns inte ord.. Snart så <3

Vi är äntligen i Vegas! 100 farenheit utomhus och vi ser ut som räkor, trots Miami trippen i mars.. Men livet är gött! Nu ska vi traska till Vegas strippen och ikväll är det party med svenska grabbarna, Evelinas kompis (min med) ;) Louises pojkvän med company.. :) ska bli roligt!

Dåligt med wifi, så vi hörs bättre i L.A, vi bilar dit på måndag.. Nu skiljer det 9 timmar mellan oss och er.. Saknar alla <3